Hon med stort H kanske ska flytta. Eventuellt får hon inte plugga vidare och blir det så så är Hon 99% säker på att hon flyttar hem till sina föräldrar igen. Hon med stort H skulle isåfall bo 50 mil ifrån mig. Jag skulle bo ensam igen. Jag skulle inte kunna bo kvar i den fina lägenhet vi har nu, så då blir det en trång studentkorridor igen. Skola till tre på dagarna, sen hem ensam. Utan Hon med stort H. Ensam ensam ensam. Jag vill inte bo med någon annan. Jag vill inte leva med någon annan. Jag vill inte bli gammal med någon annan, jag vill inte dö med någon annan. Fan fan fan fan... Dessutom är anledningen till att hon, eventuellt, inte får gå kvar fullständigt orättvis. Jag vet inte vad jag ska göra? Ska jag flytta hem? Ska jag flytta utomlands? Jag kan ju inte gå kvar, ALLT kommer påminna mig om henne. Skolan, våra gemensamma vänner, vår florist, våra ställen vi brukade fika på....allt allt allt. Jag har aldrig tidigare varit kär. således har jag aldrig varit olyckligt kär förut. Klart det kunde varit bättre, Hon med stort H kunde ha varit min på riktigt, men att få bo med denna uppenbarelse är ett enormt privilegium bara det. Jag kommer, på riktigt, att gå under. Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom detta. Sista ordet är inte sagt om ifall hon får gå kvar, och jag ska verkligen göra allt i min makt för att hon ska få det. 


Hur fan ska jag klara av att leva om själva anledningen till att jag lever inte finns hos mig?