Jag är som rubriken avslöjar en pappa utan barn. Det finns dock ingen bakomliggande tragedi, som man kanske kan tro, utan jag är en pappa som aldrig har haft barn. Rubriken syftar således till min enorma barnlängtan. Jag är en halv människa. Det saknas en enorm del av mig. Jag vill yngla av mig! Jag vill se ett liv växa fram! Jag blir avundsjuk när jag ser lyckliga par med barnvagn. Gör det mig till en hemsk människa? Kanske. Det är lite som när man var barn själv. Man vill ha det man inte kan få. Nu vet ju jag inte om det är så att jag inte kan få barn, jag har aldrig haft sex med en burk på en fertilitetsklinik, men jag är i ett skede av livet där det inte riktigt fungerar. Jag är student, har knappt något extrajobb och dessutom har jag för närvarande ingen påtänkt mamma till mina framtida barn. Jag är singel. Däremot finns det någon i mitt liv. Hon med stor H. Hon som är helt fantastisk. Min sambo. Eller sambo kanske är fel titel. Min kombo. Vi är alltså inte tillsammans men vi bor ihop.

Jag är så kär att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men hon är inte min. Aj.

Det som dessutom gör det hela lite extra spännande är att hennes barnalängtan nästan är större än min. Våra bokyllor är fulla av böcker om graviditet, barn och barnomsorg. Vi har hur många gravidtidningar som helst. Vi virkar mössor, vi läser gravidbloggar och kollar priser på barnvagnar. Jag vill att hon, hon med stort H, ska bli mamma till mina barn. Synd bara att hon inte ens är min.

Sådär ja! första inlägget avklarat. Känns bra måste jag påstå. Ske ge mig fasen på att fortsätta skriva av mig.